Tusen miljoner frågor
Och framför allt en, varför måste allt vara så jävla svårt här i livet?! Idag är ingen bra dag, inte igår heller, inte denna vecka inte förra veckan heller. Vad händer med mig, jag som var påväg upp igen, flytten, min älskling, äntligen Karlstad och närmare vännerna, matten, jobbsökandet. Allt gick så bra, jag var så duktig, jag som alltid drar mig för saker tog tag i dem och ordnade för mig. Nu kommer den krypandes igen, jag känner såväl igen den, panikångesten. Jag vill bara krypa ner i sängen och sova, sova bort allt, men jag vet att det inte går. Ingenting är roligt, jag har inte ork till någonting, matten går åt helvete, det enda jag vill göra/jobba med i framtiden kräver ju att jag har matte c, och jag fixar det kanske inte. Det är nog mest där panikångetsten ligger, varför får jag aldrig lyckas med något? Alltid få höra hur duktiga mina vänner är, att dom har jobb och studerar, de gör någonting med sitt liv. Vad gör du? Jag får panik varje gång den frågan kommer upp, jag undviker människor jag känner, för jag vill inte ha den frågan, jag vill inte förklara hur misslyckad jag är! Va ska pappa säga, vad ska kompisaran säga om jag inte fixar detta, du försökte säkert inte, allt går bara man vill. Du la av som vanligt när det gick imot dej, du lyckas aldrig med något. Fan jag som alltid under min gymnasietid fick höra, att jag skulle läsa vidare på universitetet, att det skulla passa mig. Jag som var duktig på att studera. Fan de borde ha sagt som det var, att ska man ha någon som helat chans att lyckas på denna gjord ska man va ett geni, en omännsklog varelse som klarar av att ha hur många bollar i luften som helst! Det värsta är att jag tror att jag skulle klara av min utbildning hur bra som helst, eftersom jag verkligen brinner för det, men hur ska jag någonsin kunna bevisa det för någon, jag får till och med hem mäklarvärlden, vilket jävla hån, den eftersänd till och med! Skjut mig, jag tror aldrig att jag skulle skriva det, säga det eller ens tänka det, eftersom jag inte tycker om att älta gammla redan gjorda saker men, jag gör det verkligen. Jag kom in på mäklarutbildningen och jag hoppade av. JAG ÅNGRAR MIG! Så då var det sagt, fy fan va jag ångrar mig, skulle ha vart klar som mäklare nu till sommaren, skrev jag, sjut mig? Jag fick världens bästa och det tog mig hit, närmare mina vänner, men det tog min inte till något vettigt, något som man behöver, ett jobb. Vår ekonomi är noll och ingenting, vi lever på mindre än vad en människas existensminimum är. Vi har varandra och vi älskar varandra det gör vi verkligen, det finns nog ingen son egetligen har det så bra som jag har det, men att aldrig få unna sig något. . . det suger! Alltid behöva tänka på vad allt kostar, inte kunna köpa denmat man vill ha i affären, alltid et billigaste. varför har inte jag en andra plan, herregud det finns hur mycket yrken som helst! Varför har jag bara snöat in mig på ett, kommer jag verklingen att tycka att det är kul. Varför sitter jag här, när imogon är en jätteviktig dag, jag har matteprov. PANIKÅNGESTEN, kan nån tala om hur man blir av med den, kan man inte knyckla ihop den och slänga in den i én garderob, eller låsa in den någonstans?! Djur, ja, det är ju faktiskt den andra enda saken jag är duktig på, jag älskar djur och de flesta djur älskar mig! Jag vet att jag skulle klara det, det skulle bli svårt och jobbigt i början, men jag skulle klara det, blod, brutna ben, lyckliga slut olyckliga slut, jag vet att jag skulle klara det. 40 platser, 40 platser, endast 40 platser i hela jävla sverige finns det, vad är mina chanser, när folk som inte tar sig in på veterinärutbildningen söker dit?! Varför finns det inte praktiska intagningsprov, där man får träffa folk och visa upp sig, bevisa att man kan och älskar djur! Blä, jag orkar inte mer, jag ska ge det här en chans, men det är fan inte lätt att klara av matte c på en så kort tid, när man inte räknat matte på ca sex är. Dessutom är jag inte duktig på matte, så får väl se om det går att plugga sig till ett G i matte, jag återkommer med med det. Mia, mm, där är nog min andra panikångets, jag kan inte ens skriva om det utan att bli så ledsen. Snart är hon tolv år, en alldeles underbar tolv år gammal retrivertik. Hon ar följt mig genom mer än halva livet, alltid varit där, alltid. Efter att jag tod studenten, snart fyra år sedan är väl hon den enda som varit där på riktigt. Va ska jag göra utan henne? Va ska jag ta mig till den dag, då de säger att det finns inget mer va kan föra? hur säger man hek då till något som man älskar mer än livet, och hur går man vidare. Ibland är hon inte med hem till pappa, men varje gång jag öppnar dörren hem till pappa och hon inte står där och viftar i svansen gör det ont i hjärtat, trots att jag vet vart hon är. Det finns inga ord för hur mycket hon betyder för mig, ingen som någonsin kommer att kunna ersätta henne, ibland vaknar jag alldeles kallsvettig och måste gå upp för att se om hon fortfarande andas. Jag vill att han ska få en fin död, en snabb död, en plötslig död, inte en plågsam död, där någon måste ha slut på hennes lidande, och ett hej då måste göras. Jag tänker så mycket på det att jag glömmer bort att uppskatta stiden med henne nu. Vem vet hon kanske bli 16 år trots allt. Trots att ena höften inte ser ut att må bra! Älsklingen då, han som älskar mig än något annat, som säger att allt kommer gå bra efter att jag brytit ihop och ligger i en stor hög på bardummsgolvet, han som ska vara där genom livet, han som kollar på mig varje morgon och talar om för mig hur underbar jag är, låter mig slipa det jobbiga när energin tagit slut, tröstar mig och killar på mina fötter, låter mig se på det där töntiga tjejpogramet, trots att han inte vill se. Jag är inte lätt att leva med, det är väl ingen egentligen, men mina dagar kan vara så otroligt olika, och att han gång på gång orkar stå ut med min panikångets som ibland kan vara i en timme, en dan och iblan en helv vecka om det vill sig illa. Att han hela tiden orkar vara där, vara den staka få mig tillbaka på fötter igen, jag tror inte att jag älskat någon som honom i hela mitt liv, han är det bästa som finns. Att han får mig att skratta, varje gång, att han kryper tätt intill varje natt, att jag kan väcka honom mitt i natten om jag inte orkar sova, att jag får bli arg på honom, att han lagar maten, att han tar hand om disken och att han alltid sätter mig i första hand, jag skulle inte klara detta utan honom. Men islutänden är det ända jag som måste bestämma mig, ska jag gå vidare, tor på mig själv och verkligen satsa hundra, bli någonting. Det låter så enkelt, men jag är rädd att ett misslyckande till skulle ta all ork ur mig. Finns det inget mellanting? Vi svenskar som är så jävla lagom annars, varförkan vi unte vara det när det gäller utbildningar och jobb? Känns som man måste ha högskoleexamen för att få ett jobb på mcdonalds. Nu ska jag ge hunden mat, se på halv åtta hos mig och sedan räkna en helvetes massa matte . . . .
allt blir väl aldrig som man tänkt sig, eller?
NI BETYDER ALLT FÖR MIG
tillsammans klarar va allt!
Man måste bara tro på sig själv, jag kan och jag vill, även om det just nu kännsk skit, så kommer allt att ordna sig. Är det inte det de säger, att hoppet är det sista man förlorar.
/M
allt blir väl aldrig som man tänkt sig, eller?
NI BETYDER ALLT FÖR MIG
tillsammans klarar va allt!
Man måste bara tro på sig själv, jag kan och jag vill, även om det just nu kännsk skit, så kommer allt att ordna sig. Är det inte det de säger, att hoppet är det sista man förlorar.
/M